hejbananfluga

först träffade jag en pojke,
det var när vi var så små att man kunde räkna hur gammal man var med fingrarna på handen,
jag kommer ihåg hur mycket jag tyckte om honom, och hur kär jag var i han.
men en dag var han bara borta, vi träffades inte, och jag hade ingen aning om vart han hade tagit vägen.
jag tänkte på honom ibland faktiskt, funderade på vart han hade tagit vägen.
så en dag skulle vi vara med en kompis och hans kompis från hans fotbollslag,
jag såg dig. men jag förstog inte.
vi umgicks hela sommaren, och det var inte förrän efter ett par dagar jag insåg att det va du,
och när jag fick reda på det, blev jag kär igen.
den sommaren var så spännande, men det tog slut.
vintern som kom försökte vi igen, var helt säker på att du var den jag skulle dela mitt liv med,
men det tog slut igen, like always.
så jag träffade en ny när första dagen i högstadiet kom, världens gulligaste. världens bästa. den rätta.
men det dröjde inte länge innan jag förstog att du inte var min prins, det tog slut like always.
än en gång träffade jag en ny, den här gången helt säker på att det var den rätta.
men känslorna svalnade lika snabbt igen, hoppsan..
sen träffade jag en kille som förändrade allt, han var mitt liv. mitt allt.
men vet ni vad det värsta var?
han trackade mig, gjorde mig så sjukt ledsen. men jag älskade honom ändå,
fortfarande lika säker på att han var den rätta.
han dumpade mig, jag skrattade, sen grät jag. jag kommer ihåg det.
men bara nån dag efteråt förstog jag vilket jävla misstag han var,
han var inte värd mig. jag älskade inte honom, han var inte den jag ville ha.
så dom dagarna han bad på sina bara knän om att få tillbaka mig, vände jag mig om och gick.
men den dagen jag ändå var som mest ledsen över honom dök killen jag känt sen barnsben upp,
han höll om mig. tröstade mig och torkade mina tårar.
den dagen trodde jag mig helt säkert veta: det är han jag letat efter.
han har varit för nära för att jag skulle förstå.
vi körde på det, den tiden vi hade var kanske lycklig för honom.
men aldrig för mig, det var inte honom jag älskade. klarade inte av det.
den dagen hade jag bestämt mig för aldrig mer.
jag var trött på att såra andra, orkade inte mer.
så jag gav upp, inga killar. inga kärlekar.
fast vem klarar det egentligen? jag ville inte, men jag satsade ändå.
det dök upp en kille som jag gått på samma skola som i två år, men aldrig lagt märke till.
han var den jag alltid letat efter, det trodde jag om alla andra också.
att han var den rätte och blabla. men han var det,
mina kompisar frågade alltid hur min dröm kille såg ut, och jag svarade med en bild av honom i hjärnan.
han hade allt en kille skulle ha. han var allt en kille skulle vara.
och jag fick honom, såklart. precis som med alla andra killar.
men det var nått alldeles speciellt, han fick min kropp att pirra, han fick mitt hjärta att slå,
mina händer att svettas och mina kinder att bli röda.
jag hade aldrig någonsin blivit röd i ansiktet inför en kille nångång, men nu blev jag det. till tusen!
men dagen kom, dagen som vi alla hatar.
orden som ekar: det är slut.
jag skrattade, kan ni förstå? jag skrattade honom i ansiktet,
inte elakt utan jag skrattade bort det och sa "det är lugnt, jag klarar mig, vi är väl kompisar iallafall?"
den kvällen grinade jag tills tårarna tog slut, jag trodde inte dom kunde göra det, men det gjorde dom.
jag slutade göra allt jag tidigare älskat, sket i skolan och vännerna.
och allt det pågrund av en kille.
men det kom en vändpunkt när allt var som mörkast,
det var när jag tänkte "han var bara en av alla, det finns så många fler killar"
då sket jag i allt, började leva igen.
men jag glömde han inte, drömde inte om någon annan.
det var han som fanns inom mig, men på ett bättre sätt. ett gladare sätt än innan.
men som fortfarande gjorde mig ledsen.
så varje dag gick jag och hoppades innerst inne, fast jag egentligen inte vågade hoppas.
i flera månader gick jag och hoppades, och har man hoppet klarar man allt.
dagen kom, när han sa orden "jag saknar tiderna med dig, vi måste träffas"
när jag träffade honom då förstog jag vad jag hade att älska, han var bäst. han var den rätta.
men det värsta var att han flyttade kort därefter. till andra delen av landet.
jag kunde inte fatta att jag hade förlorat han ännu en gång.
det gjorde så sjukt ont, första gången gjorde ont. men andra gjorde nästan ondare.
efter alla gånger jag trott att jag varit kär, har jag nu förstått vad kärlek är.
& det är inget jag kommer våga lita på igen.
för vore han den rätta, hade han varit här hos mig nu.

nu ska jag krypa ner under mitt varma dunktäcke, natti!